Malin Josefsson

Min röst är fortfarande kvar på någon nattklubb i San Francisco, jag hostar som en gammal röktant och inatt har jag sovit som en kratta. Imorse vaknade jag alltså upp med dåliga förutsättningar. Det blev inte alls bättre när jag insåg att baseballaget SF Giants paraderar (det är ett ord, jag googlade) genom staden idag under min arbetstid då jag inte kan vara där. Jag har lärt mig att uppskatta baseball, och jag vågar nästan påstå att jag förstår spelreglerna. The World Series har precis avslutats och San Francisco Giants tog hem hela kalaset, med bravur dessutom! Jag och familjen har suttit bänkade framför varje match, och deras entusiasm har oundvikligen smittat av sig på mig. Vid varje strike klappar vi i händerna och jublar, varje träff får stående ovationer, och slår någon till med en homerun då gör vi volter och sjunger hejarramsor i kanon. Karlarna avgjorde tävlingen på motståndarnas hemmaplan, dvs Texas, så idag när dom kom hem var det fest inne i stan, och det var säkert jättekul för dom som var där.

I eftermiddags runt middagstid slog det mig att min telefon var spårlöst försvunnen. Jag fick panik och började genast gå igenom soporna. "Varför i hela friden började hon med skräpet?", undrar ni. "Det är ju äckligt." Ja det är skitäckligt och nästa gång jag tappar bort min mobil så ska jag försöka komma ihåg att spara soporna till sist, för nu rotade jag igenom två veckors avfall helt i onödan. Den fanns alltså inte där. Jag skrubbade händerna med svinto när min andra instinkt sa till mig att åka till parken och leta. Det var också fel. Jag ringde till alla Starbucks jag besökt under dagen, men ingen hade sett min mobil. Jag letade igenom varenda vrå i hela huset men kunde inte hitta den någonstans. Jag började ge upp hoppet och misstänkte att den låg och skvalpade någonstans mellan middagsrester och barnleksaker i bamsehundens mage. Plötsligt sa min kvinnliga intuition till mig att gå ut och leta på gräsmattan där jag tidigare hade haft en springtävling med minstingen. Jag tog med ficklampan ut i mörka natten och fick genast syn på min vackra telefon helt ensam i det blöta gräset. Jag blev så lättad att jag grät en liten skvätt, och nu ligger jag här och gosar med den.

Jag hann för en sekund föreställa mig ett liv utan min iPhone, och det var helt fruktansvärt. Det vill jag aldrig uppleva igen, hemska tanke.

Nu är halloween över, och det känns lite tomt. 
Men jag hade i alla fall en hejdundrande helg!  

Min pumpa är den läskiga till vänster. Ganska bra för att vara första gången?



Halloweenfest inne i stan.





En flapper, en polis, en pirat och en catwoman är allt som behövs för att regera på dansgolvet.

Jag är så jädra exhalterad inför helgen som väntar. Imorse glömde jag av min idrottslektion och gick istället på G-Moneys halloweenparad i skolan. Hundratals utklädda barn sprang runt på lekplatsen och det rådde allmänt kaos. Men det var väldigt kul att se hur mycket pengar och tid föräldrarna lagt ner på sina barn. Jag har aldrig förut sett så mycket smink, inte en på Charlotte Perrelli. 
Nu har jag krypit ner i sängen för att vila upp mig inför helgen. Jag börjar bli lite sjuk, och det hinner jag verkligen inte med så jag häver i mig te och honung, för det hjälper mot allt.  

I eftermiddag ska vi fixa så att våra pumpor på trappen ser läskiga ut, och senare ikväll ska jag till Elan på ost- och vinkväll med brudarna. Imorgon ska vi försöka ta oss an stan, som förmodligen kommer vara smockad med människor. Jag har ju märkt vid tidigare tillfällen att San Franciscians gillar att klä ut sig, upp sig och av sig så det ska bli väldigt spännande att se. Vi kanske till och med smälter in i mängden denna gång.

Happy Halloween!

Idag var jag sekunder från att hamna i fängelse. Nu tror ni att jag överdriver, men ack så fel. Hör och häpna: Jag var inne i en halloween affär och provade ett dussin olika kostymer, och idag hittade jag äntligen min utklädnad. Lycklig och lättad lämnade jag butiken och styrde stegen mot Starbucks. Jag kom nästan ett helt kvarter innan jag fick den där bekanta känslan av att jag hade glömt någonting. Jag kollade igenom väskan och konstaterade att allt var där det skulle, jag försäkrade mig om att byxorna var på plats och inte låg kvar i provrummet, och allting verkade se riktigt ut. Jag skakade av mig den inbillade känslan och fortsatte min promenad. Jag hann inte långt innan det slog mig att på vägen mellan provrummet och kassan hade jag helt glömt av allt vad betalning heter, och vandrade förbi all personal och vidare ut genom butiken utan att lämna ifrån mig mina gröna papperssedlar.

Jag sprang mitt allra snabbaste tillbaka till affären, gick direkt fram till kassan, förklarde vad jag hade gjort och sa att jag var hemskt ledsen. Innan hon han svara så kom det in två uniformklädda män som med raska steg gick fram till kassan. Kvinnan bakom disken gav herrarna en svårtydlig blick som fick dom att vända på klacken och lämna byggnaden. Jag vet inte vad ni tror, men i mina ögon var det utan tvekan farbror securitas som kommit för att gripa tjuven. Men bruden i kassan trodde på mitt ord och lät det passera för den här gången, och det var alltså vad hennes blick hade sagt till männen.
Vissa kanske tror att det bara var två helt vanliga delivery guys som skulle lämna av kostymer, men det tvivlar jag på.




Dessa skyltar hängde i hela butiken, följt av en annan som sa "smile, you're on candid camera"

På lördag är det Halloween party så det skriker om det!

Ibland kan det ta 18 dagar mellan varje inlägg, och det är bara sånt man får ha överseende med. Men från och med ikväll ska jag försöka skärpa till mig och bli bäst i hela bloggvärlden på att uppdatera. Det ska åtminstone finnas något nytt att läsa en gång i veckan.

Mina föräldrar har varit på besök, och vilken succé dom gjorde! Kändismöten, shopping, avslappning, resande, ett nattligt sjukhusbesök, lek och turistande är bara några exempel på vad vi sysslat med under semestern. För att göra det så enkelt som möjligt för alla så tänker jag återigen uppdatera med bilder istället.

Jag har redan fått instruktioner om hur jag ska övertyga dom om ett återbesök, för alla i hela Amerika älskar Ewand och Cawina, och det är faktiskt sant. Det var jätte skönt att se er igen.

Jag vet förresten vad ni tänker. "Varför är texten under bilderna centrerad när det som står överst är vänsterställt? Det blir ju helt skevt och inte alls symmetriskt." Då ska jag berätta att jag undrar precis samma sak. Men jag ska inte lägga ner mer tankeverksamhet åt att försöka lösa det för då åker snart datorn i väggen. 

By the way, idag har jag varit här i 6 månader exakt. Galet I tell you.
God natt.

"Damn chick, you're a heavy sleeper! Do you remember me being in your room this morning? I moved your bed trying to reconnect the cable that you'd unplugged, again. Owen came in and gave you kisses all over your face, and the kids were out in the kitchen screaming, but you didn't seem to notice."
De orden möttes jag av när jag nyvaket gick ut ur mitt rum imorse. Jag har alltid vetat att jag är en hejare på att sova tungt så jag är inte särskilt förvånad. Men det var sannerligen han.
 
När jag hade skakat sömnen ur ögonen så pallrade jag mig iväg till gymmet, och jag skulle nog vilja påstå att jag gick därifrån med en inplanerad date. Hur ska man annars tolka det när världens snyggaste instruktör berättar att han ska coacha ett nytt pass på lördag, och tycker att jag definitivt borde komma och kolla läget. Han lär ju inte bjuda in vem som helst på den här lektionen så det måste ju vara lite som en date? Jag ska i alla fall ta på mig min finaste outfit, försöka lägga snygg-sidan till och bara svettas jordgubbar.

Jag älskar mitt gym för alla är supertrevliga, charmiga och varenda anställd kan mitt namn. Ja, alltså mitt amerikanska namn."Hi Molly! Good to see you, Molly! How was your workout, Molly? See you later, Molly!" Jag gillar att gå dit, men jag har ett bekymmer. Det verkar inte som att amerikanerna är kapabla till att varken svettas eller ens skifta färg i ansiktet. Det finns vissa atleter på det här stället som springer hur fort som helst, lyfter sin dubbla kroppsvikt flera gånger om och tränar i timmar, men som ändå ser ut att vara redo för middag och utgång efter träningspasset. Det är jätteskumt och det känns väldigt tråkigt att behöva vara den enda i hela lokalen som producerar svett från en tomatröd panna.

Så ser man ut när man sover som en stock tillsammans med världens bästa Matilda.

Idag blev jag för första gången lite försenad till M:s skola när jag skulle hämta upp henne. Gissa anledningen? Ja just precis, på grund av en kalkon. Jag hade kört några miles när jag kom ikapp en bil som verkade ha parkerat mitt i vägen. "Stå inte där och hästasôv!", ropade jag ilsket ut genom rutan, men jag fick ingen reaktion. När jag körde upp bakom honom så kunde jag se hur förarna i motsatt trafik skrattade elakt och pekade på oss som stod och väntade. Vad i hela friden?, tänkte jag och var ruskigt irriterad. Efter ca två minuter gasade bilen framför iväg i en redig fart, och då ser jag att han lyckats fly från en förbannad kalkon som står vid vägkanten och ställer till med ett jäkla liv. Jag försökte långsamt köra runt honom, men helt plötsligt fick jag ögonkontakt med thanksgiving delikatessen och såg att han var inställd på en enda sak; mörda svensken. Han sprang upp på vägen och ställde sig mitt framför mig och råglodde under några sekunder. Jag stirrade tillbaka, varpå han reste ragg, skrapade med ena foten i marken så som tjurar gör, gav ifrån sig ett illvrål högre än Birk Borkasons i Ronja Rövardotter, och galloperade fram mot mig för att sedan stånga huvudet i motorhuven. "Hjälp! Ring polisen!" ropade jag, men ingen verkade förstå allvaret i situationen. Till min räddning kom efter ett tag en intet ont anande cyklist och trampade förbi. När kalkonen fick syn på det mer lätt tillgängliga bytet så rusade han efter honom istället. Skönt för mig, läskigt för den stackars cyklisten.

Ett annat djur som det finns väldigt gott om här är ekorrar. Varje dag så kör jag förbi minst ett dussin mosade stackare på vägen. Undra vem som städar upp resterna för det är aldrig samma as dagen efter. Det jobbet skulle inte jag vilja ha.

Nej, det kanske inte är så kul att bli attackerad av en sån här.

Peace out.

Ibland önskar jag att jag vore hippie. Då skulle jag köpa en blommig skåpbil, sätta upp smutsiga gardiner i fönsterrutorna och skriva make love, not war över hela sidan. Jag skulle vilja ha långt otvättat hår, utsvängda byxor, bara leva i nuet och ständigt ha mina fingrar formade till peace-tecknet. Jag tror att det hade passat mig utmärkt.

I söndags var vi på en gratiskonsert i Golden Gate park, och jag kan tänka mig att det likande en mindre version av Woodstock. Folk hade ockuperat varenda liten gräsplätt med stora filtar där de låg och sov, satt och drack, stod och dansade eller bara chillade. Vi bredde ut oss på en egen filt och anslöt oss till atmosfären. Vi omringades av härlig livemusik, 30 gradig värme, strålande sol, alkoliserade musikälskare och för att inte tala om lukten av marijuana. Det var så jäkla härligt och jag önskar att jag kunde leva så för alltid. 

San Francisco är nog en av de städer man måste ha upplevt innan man kolar vippen. Om du till exempel någon gång känner ett sug efter att se män i avslöjande läderutstyrsel så är det hit du ska åka. Du är nästan alltid garanterad den synen om du åker in till San Francisco, och jag älskar det! Inte en enda gång har jag ungått dessa människor när jag hängt inne i stan. 

                  

Gratis är fasen gott.
Avslutningsvis vill jag tillägga att det är den 28:e september och vi har 40 grader här i krokarna. Mumma! 

Jag formar en liten gymnast

Ikväll hade vi en väldig beslutsångest om vad vi skulle slänga ihop för middag till kidsen. Jag och min värdpappa försökte luska fram vad minstingen var sugen på, men hon var på tramshumör och kunde inte bestämma sig. Först ville hon ha spider cake eller play dough på tallriken men då hon såg våra trötta, och inte alls roade miner så insåg hon att det var slutskojat och sa allvarligt: Okay Marin and daddy, I would like some.. hon gjorde en lång konstpaus, böjde fram huvudet, spände ögonen i oss och nästan väste fram önskemålet ..pain. Det var inte riktigt svaret vi hade väntat oss från en treåring så vi bröt ihop och kunde varken prata eller andas på fem minuter. Till slut fick hon nöja sig med nudlar och broccoli för här serverar vi ingen smärta inte.

Världens sötaste busunge

Utekvällen i lördags var väldigt trevlig.
När vi skulle åka hem så rådde det dock lite missförstånd i kommunikationen, vilket resulterade i att vi råkade köra mot enkelriktat för ett ögonblick. Klockan vad tre på natten och det kom ingen mötande trafik så vi hade lätt kunnat svänga runt och glömma händelsen. Ingen big deal. Problemet var att det stod fyra polisbilar runt hörnet och bara väntade på att bli satta i arbete. Vi stannade bilen och väntade in den springande polismannen som jäktade mot oss. Han frågade vart vi precis varit, och när vi pekade på nattklubben som svar så såg han väldigt misstänksam ut. "oh shit nu kommer han dra oss ur bilen, köra drogtest, alkotest, blodprov, leta igenom bilen och hela köret sen kommer vi få spendera en natt i häktet", fruktade jag. Riktigt så allvarligt blev det inte, men vi fick minsann uppleva ett ordentligt alkotest som heter duga. "Okay mam, can you do me a favour and follow my finger", sa han bestämt och rörde det långsamt framför ögonen på Sara som satt bakom ratten. Hon lyckades kolla på fingret under de tre sekunder som han testade henne, och därmed blev vi ivägsläppta. Inte ens ett körkort ville han se. Vilket skämt alltså!

På tal om annat så har jag köpt nya lakan från Ikea. För att ni ska förstå hur snygga dom är så ska jag berätta en sak som hände idag. Bamsehunden Owen låg i sängen och gosade med mig imorse, och när han hoppade ner så såg jag att han hade lämnat skidmark efter sig. Jag var väldigt nära att låtsas som att jag inte sett något för jag ville inte sova med några andra lakan. Men sen insåg jag att det är en gnutta ohygieniskt, så nu ligger jag här med fult täcke igen medan mina favoriter ligger i tvättmaskinen.

Igår träffade jag en jätte härlig karl som jag skulle vilja placera under kategorin "oförskämt attraktiv". Jag och Moo åkte till parken efter skolan, och bortsett från den här hunken och hans dotter så var det helt folktomt där det vanligtvis brukar krylla av människor. De båda tjejerna fann varandra kanonfort så vi började naturligtvis prata. Det var jätte trevligt, ända till hans dotter bestämde sig för att kissa på honom. Han hade henne på höften, och hon sa åtaliga gånger "daddy, I'm peeing", men han reagerade inte förr än han kände hur det blev varmt och blött längs med hela sidan. Återigen brast jag såklart ut i det där skrattet som självklart fick både honom och dottern att rodna så mycket att dom gick hem. Man önskar att hon kunde hållt sig åtminstone några minuter längre, but if you gotta go, you gotta go.

Idag har jag käkat sushi för första gången i mitt liv, och jag älskar't! Jag har även gjort mitt första fynd i en second hand affär, och från och med nu ska jag bara handla sånt som andra redan använt. Det är nästan pinsamt att bara behöva betala $8 dollar för ett par partyskor.
Jag och Elin gick in en snabbis på Supercuts för att klippa oss. Våra frisörer hade förmodligen gått i samma serviceskola för under hela behandingen fick vi höra hur torrt, trasigt, frissigt och förstört hår vi har. Och för att inte tala om vår dåliga hårbotten! Det är nästan så att vi borde skämmas. Vi måste verkligen klippa oss oftare om vi vill ha många pojkvänner och vi borde definitivt byta shampoo för det här är oacceptabelt! Dom har allt bra många råd att ge, di där frisörerna.



Imorgon ska vi på scavenger hunt i San Fran, men först är det klackarna i taket som gäller!

Idag bröt jag mot en av alla au pairers, babysitters, nannys och föräldrars oskrivna regel. Jag var i parken med M där hon hittade en jämngammal lekkompis. De satt uppe på ett slags bord och byggde sandslott när killens mamma ropade att det var dags att gå hem. Han lyssnade direkt, tog sats och hoppade av det meterhöga bordet och landade i ett magplask mitt i sandlådan. Det såg inte ut som en olycka, utan han trodde nog för en sekund att han befann sig vid poolkanten. Jag brast ut i ett högst opassande gapskratt, varpå ett gäng mammor lite längre bort, som också hade sett händelsen, gav mig ursinniga blickar. Som tur var hade killens mamma lite humor så hon började också skratta medan ungen spottade sand och gnuggade grus ur ögonen. Tur var väl det för annars hade jag förmodligen blivit stenad till döds av argbiggorna.

Dagens lärdom: Det är inte okej att skratta åt andra barn när dom skadar sig, hur hysteriskt roligt det än ser ut.

Nu är jag tillbaka med nya tag. Det var tre veckor sedan jag skrev här, men nu ska jag försöka bättra mig. Det har hänt mycket sen sist, fast jag tänker vara fåordig ikväll och istället uppdatera er med bilder.

Sophia åkte hem för några veckor sen och min Maddie har precis lämnat mig. Det är fruktansvärt tråkigt och helt klart det svåraste med det här jobbet. Man träffar underbara människor som man tvingas säga hej då till efter så kort tid.

                                

            

           

Det har hängts i poolen, och jag tror knappt att jag har visat bilder på den förut? 

                         

I söndags åkte jag tillsammans med Sara och Elin för att hoppa lite fallskärm. Det var väldigt fräsigt, men jag måste nog göra det igen för att kunna uppskatta det riktigt ordentligt. Jag var helt enkelt för rädd för att bara njuta. 

           

Vi var och såg musikalen Rent live häromveckan, och den var helt fantastisk! Jag var alldeles uppslukad under hela föreställningen. Jag hade gåshud mest hela tiden och skrattade och grät om vartannat.

Sammanfattning: Vår pool är stor och fin.
                            Maddie jag kommer sakna dig som attan! Come back soon!
                            Det är läskigt att hoppa fallskärm.

Good to be back - peace out.