Malin Josefsson

Min röst är fortfarande kvar på någon nattklubb i San Francisco, jag hostar som en gammal röktant och inatt har jag sovit som en kratta. Imorse vaknade jag alltså upp med dåliga förutsättningar. Det blev inte alls bättre när jag insåg att baseballaget SF Giants paraderar (det är ett ord, jag googlade) genom staden idag under min arbetstid då jag inte kan vara där. Jag har lärt mig att uppskatta baseball, och jag vågar nästan påstå att jag förstår spelreglerna. The World Series har precis avslutats och San Francisco Giants tog hem hela kalaset, med bravur dessutom! Jag och familjen har suttit bänkade framför varje match, och deras entusiasm har oundvikligen smittat av sig på mig. Vid varje strike klappar vi i händerna och jublar, varje träff får stående ovationer, och slår någon till med en homerun då gör vi volter och sjunger hejarramsor i kanon. Karlarna avgjorde tävlingen på motståndarnas hemmaplan, dvs Texas, så idag när dom kom hem var det fest inne i stan, och det var säkert jättekul för dom som var där.

I eftermiddags runt middagstid slog det mig att min telefon var spårlöst försvunnen. Jag fick panik och började genast gå igenom soporna. "Varför i hela friden började hon med skräpet?", undrar ni. "Det är ju äckligt." Ja det är skitäckligt och nästa gång jag tappar bort min mobil så ska jag försöka komma ihåg att spara soporna till sist, för nu rotade jag igenom två veckors avfall helt i onödan. Den fanns alltså inte där. Jag skrubbade händerna med svinto när min andra instinkt sa till mig att åka till parken och leta. Det var också fel. Jag ringde till alla Starbucks jag besökt under dagen, men ingen hade sett min mobil. Jag letade igenom varenda vrå i hela huset men kunde inte hitta den någonstans. Jag började ge upp hoppet och misstänkte att den låg och skvalpade någonstans mellan middagsrester och barnleksaker i bamsehundens mage. Plötsligt sa min kvinnliga intuition till mig att gå ut och leta på gräsmattan där jag tidigare hade haft en springtävling med minstingen. Jag tog med ficklampan ut i mörka natten och fick genast syn på min vackra telefon helt ensam i det blöta gräset. Jag blev så lättad att jag grät en liten skvätt, och nu ligger jag här och gosar med den.

Jag hann för en sekund föreställa mig ett liv utan min iPhone, och det var helt fruktansvärt. Det vill jag aldrig uppleva igen, hemska tanke.