Malin Josefsson

Vi kom hem för sju dagar sen, och jag lider fortfarande av en extrem Vegas-abstinens. Jag vaknar mitt i natten och undrar varför jag inte befinner mig på the strip, på VIP avdelningen i en fancy klubb, med en drink i min hand och med underbar housemusik strömmandes ur högtalarna. Mitt på dagen blir jag förvirrad och undrar vart poolen tagit vägen, var DJ:n gömmer sig och varför alla är fullt påklädda och dricker vatten.

Elins födelsedagskalas. Vad roligt att så många kunde komma!

Vegas är exakt lika crazy som alla säger, och jag älskar det! Under vår semester bytte vi ut sömn mot fest, och mat mot dryck. Jag tror vi lyckades pricka av alla punkter på aktivitetslistan man måste följa i Vegas:

1. Spela bort främmande mäns pengar i blackjack.
2. Beundra Vegas skyline från en lyxig svit på ett flott hotell.
3. Gå på David Guettas häftiga poolparty där tönten från Jersey Shore hänger.
4. Käka nattamat på stans hetaste strippklubb.
5. Få dansgolvet att glöda till Fedde Legrands heta mixar bakom DJ-båset.
6. Se vattenshowen på Bellagio (om så än bara 30 sekunder av den).
7. Frysa ihjäl inne på teatern där The phantom of the opera spelas.
8. Trilla in på hotellrummet efter soluppgång.
9. Gro en blåsa lika stor som lilltån på just lilltån, efter fyra nätter i högklackat.
10. Få gå före alla andra partypeople som snällt väntar i kö på att få komma in på klubben.
11. Inte betala för utelivet.
12. Flyga bakis både från och till Vegas.

 

För att få ha ett bord på partyt måste man köpa alkohol för minst $1000.
Kan inte ni hjälpa oss att komma upp i den summan? undrade dom.

 

I söndags åkte Elin från P-town för hon har slutat jobbet och ska ut och resa innan hon åker hem till Sverige. Det var avskedsmiddag dagen innan, och jag var inte beredd på vad som komma skulle. Mitt största misstag var att bära smink, för det var snabbt utsmetat över hela mitt ansikte tillsammans med snor och tårar. Det värsta jag vet är att säga hej då. Vi har haft ett grymt år tillsammans och vi har upplevt så mycket obeskrivligt som jag aldrig kommer glömma. Jag saknar dig redan, men vi ses snart igen.

Imorgon bitti åker min familj till LA. Jag får alltså hela dagen ledig och kan därmed hänga i poolen, napa, eller vad jag nu kan tänkas behaga. Gött!

På kvällen kanske jag och Rafa drar till Oakland på konsert. The Script spelar nämligen och jag vill väldigt, väldigt, väldigt gärna se dom. Det enda problemet är att vi måste passera det ena livsfarliga kvarter efter det andra för att komma till arenan dom spelar på. Det finns till exempel en närliggande klubb där Oaklands alla värstingar hänger på helgerna, och där är det skottlossning med dödsoffer varenda förbannade helg.
Vi ska diskutera och överlägga noggrannt så får vi se vad vi väljer. Musiken, eller livet.

På lördag morgon åker vi direkt till SFO för jag och Elin har ett flyg att passa. Vegas baby! What happens in Vegas hamnar kanske på bloggen, om ni har tur.

Vårt hotell där man bland annat kan hoppa bungyjump från taket.

 

Imorgon (eller kanske till och med idag svensk tid?) åker två av mina närmsta vänner till Australien med en one-way ticket. Det betyder att när jag väl kommer hem i november är dom inte längre kvar i vår lilla hemby. Konstigt! Ni är ju vår lilla hemby! Shit, vi kommer vara ifrån varandra i cirkus två år, kanske mer!

Ha en säker flygresa, och uppdatera mig varje dag om senaste nytt. Deal?!

Ps. Jag försmäktar om jag inte får i mig lite svensk lösgodis snarast. Finns det någon vänlig själ som känner min smärta och är villig att lindra den? Jag firar ju snart 17 månaders jubileum i Amerika. Anledning att fira? Vad säger ni? Mamma? Pappa?

Fyra tecken på att du varit ifrån Sverige en ganska lång tid:

1. Din värdpappa tillrättavisar dig när du målar svenska flaggan i fel färgordning på trädgården.

2. Dina amerikanska och mexikanska vänner vet mer om historian bakom svenska traditioner (så som midsommar) än vad du gör.

3. Du hittar en 20 kronors sedel längst in i byrålådan och blir lite rörd av hur fin den är.

4. Du kan inte ge bort ditt telefonnummer med svenska siffror, utan dom måste sägas på engelska.

5. Det går ett gäng asiater bakom dig på gatan och du är övertygad om att dom pratar svenska för att det "låter precis likadant".

6. Du åker till Ikea bara för att köpa marabou mjölkchoklad, och börjar nästan lipa när du inser att den inte finns i butik.

Ja, hur tänkte jag där? Om jag känner kungen rätt så kommer han aldrig förlåta mig.

 

Party rock was in the house the day before yesterday, som fasen!
LMFAO spelade återigen in the bay area, och då det är straffbart att inte köpa biljetter drog vi in till stans hetaste nattklubb mitt i veckan. Vi kunde utan problem vandra längst fram till scen och bänka oss där, men det var inte utan fight som vi lyckades behålla våra eftertraktade platser. Vi fick ta till med hårdhanskarna med jämna mellanrum och ibland även försvara oss i verbala slagsmål, men det var det värt.

Det är helt galet vilka shower karlarna ställer till med. Det här var inte ens en konsert, utan ett DJ set, men det är ändå så mycket mer än bara en spelning. Jag kan garantera att det inte fanns en själ i lokalen som inte skakade rumpa. Dom hade med sig ett helt dance crew som var på scen och improviserade under hela showen, party leksaker och uppblåstbara djungeldjur flög vilt i luften, alkoholen flödade på scen och över publiken, klädesplagg slängdes hit och dit och halvnakna dansare kastades fram och tillbaka. En av dansarna gjorde även ett ofrivilligt stage dive i bara kallingarna och landade rätt i våra oförberedda och chockade ansikten. Det var helt insane och jag är lagom öm i kroppen såhär två dagar efteråt.


That's what I'm taking about


Iskall rökmaskin svalkar av den svettiga snyggingen Sky Blue.


Den här bilden är påklädd om man jämför med vad som komma skulle.


Elin, Malin, Theresia och Sandra.

Jag har haft en utomordentlig helg med min karl nere i Palo Alto. I fredags gick vi ut och klubbade i sällskap av vänner, long island iced tea och tequila. Kvällen slutade med ett nattdopp i poolen och morgonen därpå vaknade vi upp med varsin förkylning. Värt.

I lördags var jag på min livs första football game. Jag smög in tillsammans med alla Stanford studenter till deras reserverade läktare och deltog i den galna stämningen därifrån. Vi möttes upp några timmar innan matchstart och tailgatade* utanför stadium. Stanford sopade mattan med motståndarlaget och vann med 54 poäng, vilket gav hela stan en anledning att fira ordentligt.
Det är en fruktansvärt rolig sport att kolla på, och även om jag inte hänger med på alla regler så kan jag inte annat än att ryckas med när hela arenan gormar och jublar i takt med att spelarna blir tacklade blåslagna. Kan ni tänka er vilken rolig sport att spela? Snacka om bra sätt att ta ut sina aggressioner på, om man är villig att riskera en arm eller så vill säga.

*Taligata innebär att man parkerar sitt fordon utanför stadium, slår upp ett litet camp och dricker, och dricker, och umgås, och dricker, och dricker och dricker innan matchen börjar. Needless to say, många av den svagare sorten klarar sig inte hela vägen till matchstart, utan blir kvarlämnade på parkeringen omringade av ölburkar. Nej, jag var inte en av dom.

Btw, jag vet inte om ni är medvetna om hur vädret ser ut i California i september månad?
35 grader celcius från morgon till kväll. Sådär ja, nu vet ni det också. Känns bra.

Jag gör det enkelt för mig och sammanfattar helgen med den här bilden:



Ja, där ligger vi och relaxar i 30 gradig värme med hela huset för oss själva.
Än är sommarn inte slut.

Igår lekte jag och barnen i poolen, och jag lärde G göra salto ner i vattnet.
Undra om han inte är världens coolaste sjuåring?

I fredags åkte vi äntligen på baseball. Go Giants! Fear the beard! Ross is the boss! Jag var taggad till tusen och jag fullkomligt älskar baseball. Stämningen, maten, arenan, spelet, you name it.






Elin, Ellen och Elin. Komiskt, jag vet.



Giants vann så vi kunde stolt vifta med Elins pom-poms som hon tagit med sig.

On and by the way, för några veckor sedan var vi på poolparty hemma hos farbrorn som uppfunnit p-pillret. BOOM! Jag tycker den informationen är för viktig för att låta bli osagd helt enkelt. Ja, han är rik som ett troll och bor i ett slott med en himmelsk bakgård.

Nu har Sara tillfälligt lämnat vår lilla wolfpack. Hon åkte hem till Sverige för ett par veckor sedan. Lyckligtvis är Sverige bara en liten fjärt i jämförelse med Amerika, så vi ses så snart jag kommer hem. Om tre månader. Tre månader!? TRE MÅNADER!? Jag kan inte förstå hur fort tiden går! 

Saras sista helg spenderade vi i San Francisco, på Outside Lands. Vilket fantastiskt avslut! Bortsett från att vi nästan blev rånade, arresterade och strandsatta så njöt jag varje sekund, för jag fullständigt älskar festivalkänslan.

Högst upp konsertlistan hittar vi:

Arctic Monkeys - Vilken musik, vilka killar, vilken stämning! Lille Turner såg livrädd ut under hela spelningen, men han sjöng ändå som en liten gud.

Muse - Fräsigare show får man leta länge efter. Ljuset, ljudet och bilden var helt fascinerande och det var en sjukt mäktig upplevelse. I slutet av spelningen drog sångaren av ett glödhett gitarrsolo och slängde sedan ut gitarren i den galna publiken. Jag kan inte ens försetälla mig hur mycket pengar det instrumentet är värt nu eller vilken fight det måste blivit där den landade.

Ok Go - Jag har aldrig riktigt lyssnat på Ok Go förut, men jag blev helt såld så fort dom steg upp på scen. I sina färgglada scenkläder bjöd dom exempelvis på en sång där hand bells var det enda instrumentet, han frälste oss, förolämpade oss, och sjöng en av låtarna stående i publiken. Helt fantastisk. "I mean, if there's one town that's know worldwide for being a bunch of fucking dirty sinners, it's this one. And I don't know that your city knows how to be clean, you dirty sinning sons of bitches"

Nej vi är inte tvillingar, men ibland undrar man ju.

 

Sara jag saknar dig redan! Håll ställningarna i Sverige tills vi kommer och hälsar på dig i din nya lya.

Över och ut.

Ibland har vi pyssel här hemma. Då kan det se ut såhär:


Bilden föreställer ett gratulations kort till pappa M på hans födelsedag. När man är 4 år är det tydligen okej att skriva vad som helst på presenterna, utan att det blir konstig stämning. "Grattis på födelsedagen! Rektum."

Hon sätter inte bara ihop fula ord, utan en gång hittade jag detta i hennes pysselbok.


Så himla begåvad.

Jag älskar aikido. Det känns lite som att jag är med i Karate Kid filmen när vi har träning. Allt känns heligt och andligt och det finns så många rutiner man måste följa. Innan man går in i lokalen måste man till exempel ta av sig skorna, och buga i dörr öppningen. Idag glömde jag tankspritt av den enkla reglen och behöll skorna på, vilket gjorde alla helt förskräckta så dom jagade efter mig och nästan bar mig ut till skostället. Då fick jag skämmas.

Före varje klass så sitter vi tysta i några minuter framför ett fotografi av en gammal man. Jag vet inte vem den här karln är, men förmodligen kan han en del om aikido. Vi säger en liten ramsa på ett främmande språk, och därefter kan lektionen börja. Min lärare har svart bälte i karate, ser ut som en riktig samuraj och är stencool.

Idag var tredje lektionen och varenda människa där inne kunde mitt namn. Inte Molly, utan Malin. Helt fantastiskt! Jag vet inte ens om jag har presenterat mig för någon så det var väldigt imponerande.

Jag är ganska duktig. Jag lyckades tackla ner en gammal man så hårt att han inte kunde ta sig upp på egen hand. Han hade tydligen problem med sina knän. Jag tycker nästan att man borde säga till om man inte kan gå all in, för det är ändå en kampsport och där får man väl räkna med att ta en smäll eller två? Farbrorn mår bra och skrattade bort händelsen, men jag fick i alla fall skämmas igen.


Såhär ser mitt klassrum ut och där är mina classmates.

Jag blev också överraskad i helgen. Söndag morgon ringde väckarklockan mycket tidigare än vanligt, dvs runt 10 någon gång. Vi gjorde oss iordning, hoppade in i bilen och körde iväg mot okänd destination. Vi rullade in på en mysig liten gata, och parkerade framför ett jätte fint hus. Var är vi?, undrade jag såklart nyfiket. Vänta nu, vad står det på huset? Spa? Står det spa? Är det ett spa? Ska vi till ett spa?!
Mycket riktigt läste jag rätt, och det var dit vi skulle. Tror ni jag blev lycklig, eller tror ni att jag blev lycklig? Snacka om bästa sättet att spendera en söndag på.

Dagen innan gick vi på Stanford party. Men inte vilket som helst, utan nämligen en hemmafest hos Steve Jobs. Nähe, det namnet ringer visst ingen klocka hos er heller? Då ska jag be att förklara att Mr. Jobs är grundaren till Apple. Hans son går nämligen också på Stanford så det var därför vi hängde där. Är inte det häftigt, så säg?

I helgen överraskade jag karln min med två stycken biljetter till Kings of Leons spelning i September. Igår fick jag ett mejl av ticketmaster:
We just learned that your upcoming event has been canceled:

Kings of Leon
Shoreline Amphitheatre
Saturday, September 10^th at 7PM

Va i hela friden!? Nu måste ni skämta med mig Ticketmaster? Man kan inte ställa in en konsert bara sådär!?

Men jo, det kan man uppenbarligen. Man kan till och med ställa in hela USA turnén. Förklaringen lyder såhär: bandet behöver ta en liten break för att vila upp sig, och därefter kunna ge deras fans den show dom förtjänar. Jaha? Men nu får vi ju ingen show alls? Förtjänar vi det eller? Bandet säger även att dom ska make it up to us. Hur ska dom kunna gottgöra det, undrar jag då? Dom ska nämligen inte boka om spelningarna, utan helt enkelt bara ställa in dom.

Vila upp er om ni behöver det, ställ in spelningar, men kom inte och säg att ni gör det för fansen skull för vi vill hellre se en halvdan show, än ingen alls. Jädra Kings.

Som tur är väntar en ännu bättre konsert om två veckor, så vi har det att se fram emot istället. Då är det nämligen vi som ska gå på San Franciscos största festival, Outside lands. Där väntar bland annat Arctic Monkeys, Muse, The Black Keys, Girl Talk, The Shins, Ok Go tillsammans med massa andra.

Förra helgen åkte vår kära vän Zandra tillbaka till Sverige. Hennes värdfamilj överraskade med ett good bye party där det bjöds på bbq och appeltinis, så vi styrde bilen mot Oakland. Efter middagen vankades det utgång i ghettot, och det var minst sagt intressant. Fun facts: Staden Oakland ligger väldigt högt på listan över städer med högst brottslighet i hela Amerika. Vi passade alltså inte riktigt in, och var för omväxlighetens skull inte sist med att lämna klubben.

Under lördagen hjälpte vi Zandra att packa väskor och rensa ut hennes rum. Dessvärre hinner man samla på sig ganska mycket saker under ett år så det var lite kämpigt, men vi löste det ändå ganska bra. Självklart var det jobbigt att säga hej då, men det är ju inte så länge kvar till vi alla är samlade i lilla Sverige igen.

Vi avslutade kvällen med en sleepover hos Elin, för att dagen efter dra ner till Santa Cruz för lite strandhäng.

Vi blev uppraggade av en mycket välutbildad amerikan:
- So where are you guys from?
- Sweden.
- Oh, that's a nice city!
Snacka om att kunna sin geografi.

Tänk att innan jag kom hit hade jag inte mycket till övers för hundar. Jag ogillade dom inte, men jag föredrog definitivt katter. Det tog ungefär 1 timma i det här hushållet innan jag fullständigt älskade hundar. Vi har två supermysiga rackare som jag inte kan hålla mig borta från.

"Varför ligga på golvet, när man kan slappa på au pairen?,"
tänkte Owen och tog sig friheten att kolappsa i mitt knä. Smart hund.

"Vem behöver en kudde, när man istället kan vila huvudet på hunden?,"
undrade Missy och gjorde sig bekväm på Chloe. Smart tjej.

Note to self: Färga aldrig håret rött igen.

Jag gör nu ett nytt försök med den här så kallade bloggen. Jag tänker låtsas som att det inte alls var två månader sedan jag bloggade sist för då skulle jag behöva förklara mig, kanske be om ursäkt och berätta allt vad som hänt sen sist, och det blir så utdraget. Här kommer bara en kort sammanfattning på det väsentligaste.

1. Min käre bror har varit på besök. Det var över ett år sedan jag såg honom så jag var superexhalterad när jag väntade in honom på SFO's flygplats. Han gjorde såklart succé hos familjen, och barnen älskar honom.

---

 

2. Självfallet firade vi midsommar, trots att ingen i det här landet har en susning om vad det innebär. Vi gick all in med svensk sill, svenska potäter, svenska bakverk, svensk dryck, svenska snapsvisor, svenskt godis, svenska kransar och svensk anda.

 

---

 

3. Det har firats Pride, och som vanligt var det naket, högljutt, galet och fullständigt underbart. När vi fick nog av avklädda amerikanare så åkte jag och Rafa till Golden Gate Park för att se One Republic uppträda. Vi somnade i solen, vilket resulterade i ett knallrött ansikte på svenskan, och ett gyllebrunt face på mexikanaren. Jädra scandinaviska gener.

Och ja, det är Carlsberg som står på bordet. Den har varit helt omöjlig att hitta i Amerikat, så det var sann lycka när vi insåg att den fanns.

---

 

4. Mexico baby! Sara, Elin, Zandra och jag hoppade en fredagsnatt på ett midnattsflyg med Mexico i sikte. Resväskan var packad med 100 % party och vi var redo för en galen vecka i det omtalade Cancun.

Det var inte förr än dag två på hotellet som vi insåg att något inte var som det skulle.
"Ursäkta, men var är egentligen partyt?", frågade vi i hotellreceptionen. "Ni menar den berömda strandremsan antar jag?" Ja det var precis vad vi syftade på. "Den finns inte här. Det är nämligen i Cancun," fick vi till svar. Vi sneglade förvirrat på varandra och utbytte blickar som sa: Vi är väl i Cancun? Inte? Var fasen har vi då hamnat? Vad hände precis?

Det visade sig att vi var en halvtimma utanför den planerade destinationen, så vi ändrade snopet semestern till en relaxation and rehabilitaton resa. Men det gick ingen nöd på oss direkt. Vi hade allt man behöver; Swim-up bar, beach volley turneringar, gratis mat och dryck, en humid hetta och fantastiskt sällskap.

Dessvärre blev Elin och jag dåliga så vi spenderade två dagar på hotellrummet. Till råga på det råkade jag skada båda mina fötter så jag tvingades undvika poolen och stranden i ett par dagar, och jag haltade runt som en handicapable zombie.

Efter en vecka var det dags att lämna vår fantastiska all inclusive resort och åka hemåt. Under de sju dagar hann vi minsann bli lite mexikaniserade (läs: tidsoptimister) och missade nästan flyget hem. Som tur var räknar dom nog med försenade resenärer så dom väntade snällt in oss.

---

 

Sådär ja. Nu ska vi se om jag inte kan bättra mig lite granna på uppdateringsfronten.
Imorgon ska jag och Zandra ha en playdate med våra barn. Hon åker hem om 4 dagar.
Det är helt sjukt vad tiden springer iväg snabbt här på andra sidan klotet!

 

Feels good to be back

 

Hela förra veckan gick jag och längtade som en liten tok till lördagen, för då stod det CATS skrivet med stora bokstäver i min kalender. Lördagsmorgonen bestod mestadels av missförstånd, missuppfattningar, misstag, stress och press. Vi läste fel på biljetten, blev försenade, missade tåget och inget gick som planerat. Efter en stressad biltur mot city lyckades vi till slut finna parkering och trillade in på teatern 40 minuter sena. Vi missade alltså hela introduktionen och det tog ett tag innan vi överhuvudtaget förstod storyn, men jag kan ändå säga att det var en väldigt bra musikal. Åtminstone andra akten, not so much första kanske.

På kvällen styrde vi bilen mot Stanford för lite häng, och jag älskar det stället. Jag kan tänka mig att det känns som att ständigt bo på ett festivalliknande område, minus livemusiken då. I korridorerna ligger det ölburkar, plastglas, tallrikar, mat, öltunnor, frukost och ibland kan man nog finna en och annan människa ligga skräpandes på den äckliga heltäckningsmattan. Varenda kväll är en fest och alla deltar vare sig dom vill eller inte för det finns ingenstans att gömma sig. På uteplatsen ligger det stolar och bord huller om buller, och de tre uppblåstbara poolerna är förmodligen fyllda med allt annat än vatten. Det är ett jättehärligt ställe att hänga på ett litet tag, men jag är ganska glad att jag bor i ett hus där golvet inte är täckt av intorkade kroppsvätskor och andra oidentifierade ting.

Ikväll ska Sara och jag på konsert i stan. Denna gång är det Peter, Björn och John som står för showen.



Över och ut.

För en månad sen satt jag som vanligt och surfade lite på diverse "konsertsidor" online. Helt plötsligt stötte jag på ett event som hette "Cinco De Mayo starring LMFAO!" Jag läste vidare och insåg att biljetterna släpps om 10 minuter och dom kostar endast $5! Jag satt och räknade ner och så fort det var möjligt så klickade jag hem 4 st.

Konserten hölls i fredags inne i stan, och det var galet! Om man slår upp party i ordlistan så tror jag till och med att det kommer upp ett litet videoklipp på deras spelning i helgen. Radiostationen 99.7 höll i evengemanget och det började med att tre av radiopratarna gick upp på scen och delade ut t-shirtar, halsband, en ipod och tequila shots. När det var LMFAO's tur att inta scen var vi ordentligt taggade, och fy fasen vilken show dom bjöd på! Det är obeskrivligt, så se för er själva så förstår ni kanske.













Konserter är det bästa jag vet.

Everyday I'm shufflin.

Förra helgen var jag på en äkta graduation prom, bodde på fancy hotell mitt på Union Square, gick på museum i Golden Gate Park och bara njöt av San Franciscos härliga sommarväder. Jag hade en väldigt mysig, freaky och speciell weekend som lätt hamnar på topp 10 av mina helger i Amerika.

I torsdags eftermiddag fick jag ett text av min värdpappa som sa: "När slutar dina tjejkompisar jobbet ikväll?"
"Jag vet inte. Elin brukar nog sluta ganska tidigt, hurså?," svarade jag.
Det visade sig att dom hade fått två biljetter till kvällens baseballmatch i Oakland, A's vs Indians. Men inte vilka biljetter som helst, utan de bästa på hela arenan.
När vi kom dit promenerade vi allra längst ner mot planen, förbi stakeket och bänkade oss framför alla andra på vip området. Vi blev serverade mat, jordnötter och dricka och kunde inte haft det bättre. Vakten rådde oss att verkligen vara uppmärksamma på spelet för tekniskt sett sitter vi på planen. Om en boll hamnar i vårt knä så är den fortfarande i spel och då kan man få en svettig baseballspelare över sig. Det hände oturligt nog inte.







Såhär nära satt vi. Man kan ju nästan säga att vi var med och spelade.

I lördags var vi bjudna på Stanfords årliga toga party. Ett av fraternity husen hade förvandlats till ett romerskt palats där man kunde hitta gladiatorer, kejsare, slavar, präster och allt romerskt du kan tänka dig. Till detta event hade det införskaffats x antal lakan som prydde insidan av i stort sett hela huset, samt de personer som befann sig på partyt.

Klädkoden var alltså lakan, så vi tog en snabbvisit på IKEA för att handla kvällens outfit. Det är inte varje dag man klär upp sig i sängkläder så vi hade inte så mycket erfarenhet, men några råbansknopar senare var vi redo att ta oss an romariket.






Det bästa med lakanklänningar är att man alltid kan hitta någonstans att förvara ölen.

Peace, love & understanding