Malin Josefsson

Jag är så jädra exhalterad inför helgen som väntar. Imorse glömde jag av min idrottslektion och gick istället på G-Moneys halloweenparad i skolan. Hundratals utklädda barn sprang runt på lekplatsen och det rådde allmänt kaos. Men det var väldigt kul att se hur mycket pengar och tid föräldrarna lagt ner på sina barn. Jag har aldrig förut sett så mycket smink, inte en på Charlotte Perrelli. 
Nu har jag krypit ner i sängen för att vila upp mig inför helgen. Jag börjar bli lite sjuk, och det hinner jag verkligen inte med så jag häver i mig te och honung, för det hjälper mot allt.  

I eftermiddag ska vi fixa så att våra pumpor på trappen ser läskiga ut, och senare ikväll ska jag till Elan på ost- och vinkväll med brudarna. Imorgon ska vi försöka ta oss an stan, som förmodligen kommer vara smockad med människor. Jag har ju märkt vid tidigare tillfällen att San Franciscians gillar att klä ut sig, upp sig och av sig så det ska bli väldigt spännande att se. Vi kanske till och med smälter in i mängden denna gång.

Happy Halloween!

Idag var jag sekunder från att hamna i fängelse. Nu tror ni att jag överdriver, men ack så fel. Hör och häpna: Jag var inne i en halloween affär och provade ett dussin olika kostymer, och idag hittade jag äntligen min utklädnad. Lycklig och lättad lämnade jag butiken och styrde stegen mot Starbucks. Jag kom nästan ett helt kvarter innan jag fick den där bekanta känslan av att jag hade glömt någonting. Jag kollade igenom väskan och konstaterade att allt var där det skulle, jag försäkrade mig om att byxorna var på plats och inte låg kvar i provrummet, och allting verkade se riktigt ut. Jag skakade av mig den inbillade känslan och fortsatte min promenad. Jag hann inte långt innan det slog mig att på vägen mellan provrummet och kassan hade jag helt glömt av allt vad betalning heter, och vandrade förbi all personal och vidare ut genom butiken utan att lämna ifrån mig mina gröna papperssedlar.

Jag sprang mitt allra snabbaste tillbaka till affären, gick direkt fram till kassan, förklarde vad jag hade gjort och sa att jag var hemskt ledsen. Innan hon han svara så kom det in två uniformklädda män som med raska steg gick fram till kassan. Kvinnan bakom disken gav herrarna en svårtydlig blick som fick dom att vända på klacken och lämna byggnaden. Jag vet inte vad ni tror, men i mina ögon var det utan tvekan farbror securitas som kommit för att gripa tjuven. Men bruden i kassan trodde på mitt ord och lät det passera för den här gången, och det var alltså vad hennes blick hade sagt till männen.
Vissa kanske tror att det bara var två helt vanliga delivery guys som skulle lämna av kostymer, men det tvivlar jag på.




Dessa skyltar hängde i hela butiken, följt av en annan som sa "smile, you're on candid camera"

På lördag är det Halloween party så det skriker om det!

Ibland kan det ta 18 dagar mellan varje inlägg, och det är bara sånt man får ha överseende med. Men från och med ikväll ska jag försöka skärpa till mig och bli bäst i hela bloggvärlden på att uppdatera. Det ska åtminstone finnas något nytt att läsa en gång i veckan.

Mina föräldrar har varit på besök, och vilken succé dom gjorde! Kändismöten, shopping, avslappning, resande, ett nattligt sjukhusbesök, lek och turistande är bara några exempel på vad vi sysslat med under semestern. För att göra det så enkelt som möjligt för alla så tänker jag återigen uppdatera med bilder istället.

Jag har redan fått instruktioner om hur jag ska övertyga dom om ett återbesök, för alla i hela Amerika älskar Ewand och Cawina, och det är faktiskt sant. Det var jätte skönt att se er igen.

Jag vet förresten vad ni tänker. "Varför är texten under bilderna centrerad när det som står överst är vänsterställt? Det blir ju helt skevt och inte alls symmetriskt." Då ska jag berätta att jag undrar precis samma sak. Men jag ska inte lägga ner mer tankeverksamhet åt att försöka lösa det för då åker snart datorn i väggen. 

By the way, idag har jag varit här i 6 månader exakt. Galet I tell you.
God natt.

"Damn chick, you're a heavy sleeper! Do you remember me being in your room this morning? I moved your bed trying to reconnect the cable that you'd unplugged, again. Owen came in and gave you kisses all over your face, and the kids were out in the kitchen screaming, but you didn't seem to notice."
De orden möttes jag av när jag nyvaket gick ut ur mitt rum imorse. Jag har alltid vetat att jag är en hejare på att sova tungt så jag är inte särskilt förvånad. Men det var sannerligen han.
 
När jag hade skakat sömnen ur ögonen så pallrade jag mig iväg till gymmet, och jag skulle nog vilja påstå att jag gick därifrån med en inplanerad date. Hur ska man annars tolka det när världens snyggaste instruktör berättar att han ska coacha ett nytt pass på lördag, och tycker att jag definitivt borde komma och kolla läget. Han lär ju inte bjuda in vem som helst på den här lektionen så det måste ju vara lite som en date? Jag ska i alla fall ta på mig min finaste outfit, försöka lägga snygg-sidan till och bara svettas jordgubbar.

Jag älskar mitt gym för alla är supertrevliga, charmiga och varenda anställd kan mitt namn. Ja, alltså mitt amerikanska namn."Hi Molly! Good to see you, Molly! How was your workout, Molly? See you later, Molly!" Jag gillar att gå dit, men jag har ett bekymmer. Det verkar inte som att amerikanerna är kapabla till att varken svettas eller ens skifta färg i ansiktet. Det finns vissa atleter på det här stället som springer hur fort som helst, lyfter sin dubbla kroppsvikt flera gånger om och tränar i timmar, men som ändå ser ut att vara redo för middag och utgång efter träningspasset. Det är jätteskumt och det känns väldigt tråkigt att behöva vara den enda i hela lokalen som producerar svett från en tomatröd panna.

Så ser man ut när man sover som en stock tillsammans med världens bästa Matilda.

Idag blev jag för första gången lite försenad till M:s skola när jag skulle hämta upp henne. Gissa anledningen? Ja just precis, på grund av en kalkon. Jag hade kört några miles när jag kom ikapp en bil som verkade ha parkerat mitt i vägen. "Stå inte där och hästasôv!", ropade jag ilsket ut genom rutan, men jag fick ingen reaktion. När jag körde upp bakom honom så kunde jag se hur förarna i motsatt trafik skrattade elakt och pekade på oss som stod och väntade. Vad i hela friden?, tänkte jag och var ruskigt irriterad. Efter ca två minuter gasade bilen framför iväg i en redig fart, och då ser jag att han lyckats fly från en förbannad kalkon som står vid vägkanten och ställer till med ett jäkla liv. Jag försökte långsamt köra runt honom, men helt plötsligt fick jag ögonkontakt med thanksgiving delikatessen och såg att han var inställd på en enda sak; mörda svensken. Han sprang upp på vägen och ställde sig mitt framför mig och råglodde under några sekunder. Jag stirrade tillbaka, varpå han reste ragg, skrapade med ena foten i marken så som tjurar gör, gav ifrån sig ett illvrål högre än Birk Borkasons i Ronja Rövardotter, och galloperade fram mot mig för att sedan stånga huvudet i motorhuven. "Hjälp! Ring polisen!" ropade jag, men ingen verkade förstå allvaret i situationen. Till min räddning kom efter ett tag en intet ont anande cyklist och trampade förbi. När kalkonen fick syn på det mer lätt tillgängliga bytet så rusade han efter honom istället. Skönt för mig, läskigt för den stackars cyklisten.

Ett annat djur som det finns väldigt gott om här är ekorrar. Varje dag så kör jag förbi minst ett dussin mosade stackare på vägen. Undra vem som städar upp resterna för det är aldrig samma as dagen efter. Det jobbet skulle inte jag vilja ha.

Nej, det kanske inte är så kul att bli attackerad av en sån här.

Peace out.