Crab & Crawfish Cook-Off
Förra helgen var vi bjudna på kräftskiva inne i stan. Men inte vilken kräftskiva som helst, utan en sådan i Mexicansk anda. Sara, Elin och jag tog bart in till city. Vi stannade för att köpa med vårt kännetecken, det vill säga heineken, och sedan var vi redo för den cook off som väntade. Det serverades exotiska vattenmelon- och smarriga annanas-glass drinkar. Tillställningen höll hus på taket. Ja, på deras hustak med utsikt över hela stan, bron, bayen och allt som gör din hornhinna lycklig.
Med vattenmelon i huvudet, annanas i knäna och kräftor i magen lämnade vi huset för att åka till Oakland där Zandra med svensk familj väntade. Vi åt en fantastisk middag tillsammans med mamma Karlsson och bror Karlsson, och det var jättetrevligt. Alla hjälpte till att förbereda maten, till och med jag. Jag vispade ner en påse dipp i gräddfil. Alla får ju liksom dra sitt strå till stacken, som man brukar säga.
När jetlagen sa till de nyanlända svenskarna att nu får det vara nog, då åkte vi tillbaka in till stan för att möta upp de få som överlevt kräftskivan tidigare under dagen. Tillsammans tog vi en taxi till en klubb lite längre bort. Eller vänta nu, sa jag taxi!? Fel av mig. Vem åker taxi nu för tiden egentligen? Jag menade såklart limousine. Vi tog en limousine till klubben. Där flöt det drinkar på löpande band, det dansades till gamla godingar och ingen vet egentligen vad som hände mer än att någon blev handfängslad och bortförd, en annan slutade aldrig försöka ta av sig kläderna och en tredje lämnade en pizza i baren.
Vi spenderade natten i stan, och tidigt morgonen efter skulle jag åka på skidsemester till Tahoe. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; 45 minuters sömn är bättre än 15 minuters sömn.
Living the dream.
Med vattenmelon i huvudet, annanas i knäna och kräftor i magen lämnade vi huset för att åka till Oakland där Zandra med svensk familj väntade. Vi åt en fantastisk middag tillsammans med mamma Karlsson och bror Karlsson, och det var jättetrevligt. Alla hjälpte till att förbereda maten, till och med jag. Jag vispade ner en påse dipp i gräddfil. Alla får ju liksom dra sitt strå till stacken, som man brukar säga.
När jetlagen sa till de nyanlända svenskarna att nu får det vara nog, då åkte vi tillbaka in till stan för att möta upp de få som överlevt kräftskivan tidigare under dagen. Tillsammans tog vi en taxi till en klubb lite längre bort. Eller vänta nu, sa jag taxi!? Fel av mig. Vem åker taxi nu för tiden egentligen? Jag menade såklart limousine. Vi tog en limousine till klubben. Där flöt det drinkar på löpande band, det dansades till gamla godingar och ingen vet egentligen vad som hände mer än att någon blev handfängslad och bortförd, en annan slutade aldrig försöka ta av sig kläderna och en tredje lämnade en pizza i baren.
Vi spenderade natten i stan, och tidigt morgonen efter skulle jag åka på skidsemester till Tahoe. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; 45 minuters sömn är bättre än 15 minuters sömn.
Living the dream.
Kommentarer
Trackback
