Malin Josefsson

Idag har vi firat många amerikaners favorithögtid, nämligen Thanksgiving. Jag har förstått att den här dagen bara handlar om mat och tacksägelse. Därför förberedde jag mig genom att inte käka på hela dagen, och jag skrev även ett litet tacktal i mitt huvud ifall någon skulle undra vad jag var tacksam för. Jag kom vrålhungrig till middagen och bunkrade upp delikatesserna på min tallrik. Folk kollade på mitt lass med uppriktig förvåning och sa att jag aldrig kommer kunna äta upp allting. "Ha, ha, ha vänta ni bara", skrockade jag övertygande och klappade mig på magen. Efter två tuggor insåg jag att jag faktiskt inte var det minsta hungrig längre. Då låg sötpotatisen, potatismoset, kålen, kalkonen, tranbären, stuffingen, grönsakerna och brödet orörda på min tallrik och bara väntade på att få joina partyt i min mage. Man kan ju inte gärna lämna så mycket så jag höll god min och hävde ner allting, plus lite efterrätt. Det skulle jag inte ha gjort. Nu förstår jag vad matkoma innebär.

Jag har förresten gjort något dumt. För en vecka sen gick jag till frissan och gjorde något helt crazy. Jag klippte av mitt hår och färgade det röd/brunt/blont. Det låter som ett skämt, men tyvärr är det hundra procent sanning. Hur dum får man bli egentligen? Jag kommer aldrig vänja mig vid det. Jag blir förvirrad varje gång jag passerar en spegel. Idag på kalaset så var det en man som ropade "tjejen i rött hår" till mig. Jag kunde inte förstå varför han kollade på mig.
"Är han färgblind eller?", tänkte jag innan jag kom ihåg misstaget jag försökt förtränga.

Imorgon är fredag. Inte vilken fredag som helst dock. Black friday, kallas den.
Det innebär att det är enorma reor överallt i alla butiker.
Affärerna öppnar runt 4-5am.
Folk kommer köa utanför i timmar. Det låter helt insane, och jag är så exhalterad!

Elin och Sara innan vi tar oss ann Dublin.

Idag är det Veterans Day, och det betyder att alla skolor är stängda. Därför fick jag ändra mina timmar och jobba morgon istället. Jag tog med mig barnen till ett djungelgym en bit härifrån, och det mina vänner, var crazy.

Det var en tvåvåningsbyggnad fylld med spelautomater, bollhav, klätterställningar, labyrinter, nät, rutschkanor och allt ett barn kan önska sig på en lekplats. Minstingen var lite rädd för att krypa ensam in i den stora labyrinten så jag klämde mig såklart också in där, men det gör jag inte igen. Jag har nog aldrig haft problem med trånga utrymmen förut, men idag höll jag på att gripas av panik där i lekrummet. Det var barn överallt i dessa trånga gångar och det fanns massa olika tunnlar att välja mellan för att hitta ut. När vi äntligen trillade ut genom en av alla öppningar så var jag inte alls särskilt sugen på att bege mig in igen, så jag tänkte hålla koll på avstånd. Det var också ett misstag för helt plötsligt blinkade jag en halv sekund för länge, och hade då förlorat dom ur sikte. Som tur var hann ingen av dom förstå att dom var borttappade så jag var den enda oroliga i sällskapet. Såhär höll det på fram och tillbaka under hela besöket, men jag fick lyckligtvis med alla barn hem igen. Efter fem hektiska timmar med ett intensivt lekande så jag vet tre stycken som kommer sova gott inatt.



Om det har undgått någon så vill jag bara uppmärksamma er på att kidsen har störst ögon i hela världen.

När mina föräldrar var här så hade dom med sig Hoffmaestros nya skiva. Den åkte givetvis genast in i bilstereon och spelades oavbrutet så fort motorn var igång. "We don't like Hoffstro!", ropades det från baksätet, men jag har enträget stått på mig och vägrat stänga av min fina skiva. Efter två veckors non-stop matande låter det istället såhär: "Malin can you please turn the volume up? Eeyoo we just can't behave, skankadankadandandandey, eeyoo we're on that skankin' rave skankadankadandandandey skankadankadandey dey." Bäst av allt är att under middagen sitter båda och nynnar på Hoffmaestro medan föräldrarna utbyter oroliga blickar, och jag känner nöjt att jag har bidragit med något väldigt, väldigt bra i deras uppväxt. Hoffmaestro är för stora för Sverige och borde verkligen komma hit och introducera the U.S. för lite skankatronic punkadelica. Det finns i alla fall minst tre personer i det här landet som skulle betala dyra pengar för gå på deras livespelning. Eftersom att deras konserter är så lugna och stillsamma så tror jag det hade varit en perfekt barnaktivitet.

              

Även om jag kanske har postat klippet förut så vill jag gärna att ni lyssnar igen. 
Inte minst för er egen skull. 

Do you wanna be an Indian?

I mitt huvud råder irritation:

1. Jag gick precis upp fruktansvärt tidigt för att gå på min klass, men den visade sig vara inställd. Det är faktiskt 20 minuter härifrån så jag tycker att man kan skicka iväg ett litet mejl, telefonsamtal eller ett sms till oss morgontrötta som värdesätter sovmornar och inte gärna går upp i onödan. Nu kan jag inte somna om.

2. Det är förbannat irriterande att man alltid hinner använda upp minst två balsam-flaskor innan schampot är slut. Varför är det så? Varför kan inte någon ta på sig ansvaret och lösa det problemet? Megastora balsamflaskor kanske vore en idé? Jag bara brainstormar. 

3. Jag går bananas om inte Hot Leg skärper till sig och gör en ny skiva snarast! Förstår dom inte att det finns folk som väntar? Tur att man inte håller andan alltså.

4. Jag har massa grus i hårbotten för en liten unge på lekplatsen tyckte det var kul att överraska mig med att tömma en hink över mitt huvud. Jag trodde att jag hade en idrottsklass idag så jag duschade inte igårkväll. Jag sov med kliande sandkorn i håret helt i onödan.  

5. Jag missade Vamipre Diaries igår, och nu måste jag vänta till måndag morgon innan det kommer ut på internet.

6. Igår kollade jag på hela Bridget Jones's Diary, för jag hade för mig att The Darkness underbara dänga spelas i den filmen. Men hörde jag den någonstans? Nej! Snacka om besvikelse.

Något som däremot inte är det minsta irriterande är:

1. När jag gick in på Starbucks idag och såg att tjejen bakom disken direkt tog upp en kopp, skrev ner något snabbt och sa "A grande vanilla latte for you, right?" Tänk att det var precis vad jag ville ha! Utan att ens fråga efter mitt namn så skrev hon Malin på koppen! Inte Moln, Molly, Loni, Pavli, Marley, Moleen, Marla eller något annat. Bara Malin. Helt otroligt vilken imponerande service.

2. När minstingen idag satt på toa, och helt från ingenstans sa "I wob you, Mawin". Då glömmer man genast allt irriterande som hänt under dagen och det finns nästan ingen bättre känsla.

3. Det är fredag!

Såhär söt var M på halloween.

Min röst är fortfarande kvar på någon nattklubb i San Francisco, jag hostar som en gammal röktant och inatt har jag sovit som en kratta. Imorse vaknade jag alltså upp med dåliga förutsättningar. Det blev inte alls bättre när jag insåg att baseballaget SF Giants paraderar (det är ett ord, jag googlade) genom staden idag under min arbetstid då jag inte kan vara där. Jag har lärt mig att uppskatta baseball, och jag vågar nästan påstå att jag förstår spelreglerna. The World Series har precis avslutats och San Francisco Giants tog hem hela kalaset, med bravur dessutom! Jag och familjen har suttit bänkade framför varje match, och deras entusiasm har oundvikligen smittat av sig på mig. Vid varje strike klappar vi i händerna och jublar, varje träff får stående ovationer, och slår någon till med en homerun då gör vi volter och sjunger hejarramsor i kanon. Karlarna avgjorde tävlingen på motståndarnas hemmaplan, dvs Texas, så idag när dom kom hem var det fest inne i stan, och det var säkert jättekul för dom som var där.

I eftermiddags runt middagstid slog det mig att min telefon var spårlöst försvunnen. Jag fick panik och började genast gå igenom soporna. "Varför i hela friden började hon med skräpet?", undrar ni. "Det är ju äckligt." Ja det är skitäckligt och nästa gång jag tappar bort min mobil så ska jag försöka komma ihåg att spara soporna till sist, för nu rotade jag igenom två veckors avfall helt i onödan. Den fanns alltså inte där. Jag skrubbade händerna med svinto när min andra instinkt sa till mig att åka till parken och leta. Det var också fel. Jag ringde till alla Starbucks jag besökt under dagen, men ingen hade sett min mobil. Jag letade igenom varenda vrå i hela huset men kunde inte hitta den någonstans. Jag började ge upp hoppet och misstänkte att den låg och skvalpade någonstans mellan middagsrester och barnleksaker i bamsehundens mage. Plötsligt sa min kvinnliga intuition till mig att gå ut och leta på gräsmattan där jag tidigare hade haft en springtävling med minstingen. Jag tog med ficklampan ut i mörka natten och fick genast syn på min vackra telefon helt ensam i det blöta gräset. Jag blev så lättad att jag grät en liten skvätt, och nu ligger jag här och gosar med den.

Jag hann för en sekund föreställa mig ett liv utan min iPhone, och det var helt fruktansvärt. Det vill jag aldrig uppleva igen, hemska tanke.

Nu är halloween över, och det känns lite tomt. 
Men jag hade i alla fall en hejdundrande helg!  

Min pumpa är den läskiga till vänster. Ganska bra för att vara första gången?



Halloweenfest inne i stan.





En flapper, en polis, en pirat och en catwoman är allt som behövs för att regera på dansgolvet.