Malin Josefsson

Jag blir så irriterad på den där tölpen Criss Angel. Han är en illusionist som visas på tv just nu. Programmet går ut på att han åker runt i USA och uppträder på gatorna för de som är intresserade. Han fick precis en bobby car att "sväva". Varför gör man ett reality tv-program om en trollkarl? Det är väl ingen som tror på det när man ser det på film? Jag är väldigt skeptisk och övertygad om att det är trickfilmat. Han hypnotiserade en hel folksamling och fick vissa utvalda att flyga upp i luften och stanna där. Jaha? Är det inte hur lätt som helst att klippa, klistra och trixa med sånt där? Visa mig i verkligheten att du kan gå på vatten så kanske jag bli imponerad, men än så länge lurar du mig icke Mr. Angel!

Jag älskar South Park och måste dela med mig av ett väldigt vist citat som sades i programmet idag. Cartman kastade en sten i huvudet på Token (stans enda mörka unge), och blev dömd för att ha begått ett hate crime. Han hamnade i domstol, och domaren gjorde det klart för honom: If you want to hurt another human being, you better damn make sure he's the same colour as you are. Dom har så himla rätt i allting och jag fattar inte varför inte den serien har vunnit nobelpriset än.


Criss Angel tror att han är cool.

Nu är det minsann dags för en liten lista igen.

1. Jag saknar de svenska toaletterna. Alla toaletter här spolar jätte högt. Det låter ungefär som att det gömmer sig ett stort monster någonstans nere i rören som blir förbannat när man spolar. Varje gång vi ska go potty så håller minstingen stenhårt för öronen. Hon är rädd för ljudet, och det gör verkligen allting mycket mer komplicerat än vad det behöver vara.

2. Reglerna om hur man kör på en motorväg är vi svenskar väldigt bra på att följa: högerfilen är för de långsamma trafikanterna och vänsterfilen är för racerbilarna. Att passera en bil på insidan känns fel, brottsligt och man undviker det gärna. Men här däremot är det djungelns lag som gäller på vägarna. De långsamma lastbilarna ligger i mitten, sönagsbilisterna har så gott som parkerat i snabb-filen medan någon ensam stackare följer lagen och kör sakta i högerfilen. Det resulterar allt för ofta i att fem filer på rad är blockerade för att alla kör exakt lika långsamt/snabbt så det är helt omöjligt att komma förbi. Det är fruktansvärt irriterande må jag säga. Det skulle aldrig hända i Sverige för där spelar vi minsann enligt reglerna.

3. När vi säger park i Sverige så menar vi inget märkvärdigt va? En liten stig runt en sjö omringad av lite träd? Här betyder ordet park paradiset för barn. Parkerna har stora fina playstructures, inga dåliga sandlådor, roliga klätterställningar och ofta en vattenlekplats. Det är enkelt att spendera en hel dag med kidsen i en sån park.

4. Vanlig roll-on deo är inte alls populärt här verkar det som. På en hel hylla med massa deodoranter så kan man hitta en endaste liten roll-on. Resten är bara såndär värdelös torr-deo som ändå ingen vill ha. I alla fall inte jag.

5. När man går på bio här så betalar man utanför, visar sin biljett i ingången och sen är man fri att gå vart man vill. Det vill säga att man kan först titta på filmen man planerat att se, om man inte har fått nog efter den så kan man enkelt smyga in i en annan salong och kolla på en till film. Det är aldrig någon som kontrollerar så man kan med andra ord spendera en hel dag i biografen för endast $10 och se jätte många rullar. Jag har inte provat det än.

             
Sötaste kidsen

Vi ser ut att vara ganska bra kompisar va? Det är vi för det mesta, men idag är ett undantag. Han har precis gett mig två decimeterlånga rivsår på låret. Han är galen och får sina stollaryck mest hela tiden. Det innebär att han galloperar genom hela huset, skäller och hoppar. Han är inte så smidig så han smäller i väggar, dörrar, glider på golvet och ställer till ett himla liv. Idag råkade jag stå i hans väg. Han gjorde tunneln på mig i högt tempo och hans collar rev upp hela insidan på mitt lår. Det gör jätte ont och är inte alls särskilt vackert.

Chloe däremot är väldigt smidig. Hon har hittat en nytt gömställe att hänga på när hon vill vara ifred. Fast ibland lyckas hon inte trycka in hela kroppen, och då är det lätt att hitta henne.

Här ligger hon under min säng.

Ikväll har vi åkt skridskor, såklart. Vad gör man annars en lördagkväll i Kalifornien? Med Sophia jämte mig i framsätet tog det som vanligt alldeles för långt tid att hitta rätt. Vi åkte både norr, söder, väst och öst på motorvägen innan vi lyckades krångla oss fram till rätt exit. Men jag måste faktiskt klargöra att det är den kassa skyltningens fel. Jag fattar inte hur jag någonsin ska lära mig systemet.

                 

Jag får nog sträcka mig så långt som att säga att vi inte var bland de stabilaste åkarna i rinken? Jag minns inte när jag blev så dålig på att åka skridskor? När isbanan stänge för oss amatörer så satte hockeykillarna igång och tränade. Vi fick en bra dos av ögongodis.

Igår startade svenskgänget kvällen på Cheesecake Factory där Madde hade raggat upp tre andra främmande au pairer. Vi hade aldrig träffats innan, men trängde ändå ihop oss vid ett och samma bord och käkade tillsammans. Jag älskar hur man möter människor här borta, det är verkligen annorlunda mot Sverige.

En cheesecake senare och 5 kilo tyngre åkte vi vidare mot bion. När filmen började blev jag lite åksjuk och fick en aning huvudvärk för det var så konstigt med 3 dimensionellt. Som tur var så vande jag mig väldigt fort, och filmen var grym. Dansen var helt amazing, skådespelarna var att dregla över, och sist men inte minst fick jag se två av mina favoriter från So You Think You Can Dance, nämligen Twitch och Legacy. Nu i efterhand vill jag be så hemskt mycket om ursäkt till de andra biobesökarna. Vi måste varit de sämsta sällskapet att ha i salongen för vi var så imponerade av hela filmen att vi varken kunde sitta still, eller vara tysta.







Är ostkaka och cheesecake samma sak? Ostkaka låter verkligen inte alls gott.

Vi köpte två likadana leksaker till hundarna. En stor och en liten, men dom har helt enkelt missförstått tanken. Ser jätte roligt ut.

     

     
För mycket på en gång?
Jag har lite att ta igen så det får ni bara acceptera helt enkelt.

Idag när vi var i parken så sa G-Money helt från ingenstans:
- Malin, jag vill vara med dig för alltid. Jag vill följa med dig överallt. Jag vill hänga med dig när du åker tillbaka till Sverige.
- Men vad tror du mamma och pappa skulle säga då?
- Äh, det finns ju skype och telefoner. Kan vi fråga när vi kommer hem om det går bra?

God natt!

Idag är en stor dag i Kaliforniens historia. Jag är nämligen officiellt en Kalifornian. Imorse klarade jag mitt behind the wheel driving test. När vi väntade på min tur så försäkrade min värdmamma mig om att hon var lugn som en filbunke, inte det minsta nervös, stensäker på att jag skulle klara det och you know what? Om du inte klarar det så är det bara att ge det ett nytt försök, sa hon. Min instruktör var ca 30 minuter försenad, hon var tjurig och hade bara två ord i hela sitt vokabulär; right and left. Hon sa ingenting annat under hela provet, dvs 10 minuter, och hennes beteende gjorde mig nervig. Men ett varv runt kvarteret senare var jag tillbaka på parkeringen och min passagerare sa utryckslöst de förlösande orden: passed.

Jag signalerade tummen upp till S som stod och väntade och hon sken upp som en stor sol. Hon förklarade att hon hade varit så fruktansvärt nervös hela tiden och att hon bara ljugit ihop det där andra tramset för att nerverna inte skulle smitta av sig på mig. Men nu är det äntligen överstökat och jag behöver aldrig åka till Oakland igen (förutom när jag ska hitta Mr. Pitt)

Som grattis för att jag klarade provet, och som tack för att jag är en fucking stud (their words, not mine) så fick jag en ny kamera idag. JIPPIE!